Hon & Hennes del II

Rapparen DMX arresterades i Miami för andra gången denna vecka, efter att ha försökt införskaffa sig en massa olagliga substanser från civilpolis fredag den 26/6. Just nu är han häktad i väntan på en ny rättegång.

Enligt polisen så hade 37årige Earl Simmons som DMX egentligen heter, kommit fram till honom och frågat om han kunde få inhandla för cirka 30 amerikanska dollar. Under tiden DMX skulle börja ta fram sina kontanter så tog polisen sin chans att arrestera honom.

Förutom denna otrevliga omständighet så var det inte allt så längesen denna rappare hamnade i problem. Den 22/6 så hade DMX hamnat i trubbel föär att ha kört utan något körkort.

Och det slutar inte där för Ruff Rydern. Just nu har han en slags pendlande rättegång nere i Arizona där han riskerar att åtalas för narkotika samt djurmisshandel. Ajja bajja DMX!

Om det finns någon artist som följt med mig genom åren oavsett komersiella slingor eller old school bangers så är det Nate Dogg. Artisten vars röst alltid kommer att sammankopplas till en hel del olika klassiker inom Hiphop och R&B. Nate Dogg eller Nathaniel Hale som han egentligen heter har nu hamnat i lite trubbel i paradiset.

Hans nuvarande flickvän har under en intensiv körning i Los Angeles motorvägar ringt polisen och meddelat dem att Herr Hale förföljt henne i sin egen bil samtidigt som han varit riktig oblyg i munnen. Efter ett tag stoppades de båda av California Highway Patrol officers, som sedan arresterade Nate och åtalade honom tillslut för olaga hot och olovlig körning då hans körkort har gått ut.
Han togs sedan till LA County Medical Ward där han skulle utföra en psykologisk test innan han kunde häktas. Där han tillslut fick sitta i tre dagar efter att ha betalat in en summa på 50 000 amerikanska dollar.

När blogg världen dök upp hittade jag ett sätt för mig att träna min dyselexi på samtidigt som jag hittade ett sätt att göra det jag tycker om. Och det är helt enkelt att skriva av mig om saker jag anser älska i livet.
Under den tiden har jag hunnit få läsare som uppskattar det jag skriver, hur jag skriver och vad jag skriver om. Det går inte att förklara hur mycket jag uppskattar det och vilken enorm komplimang det är samtidigt som det glädjer mig att få det bekräftat att hiphop inte är i närheten av dött och att det finns så otroligt många människor där ute som delar den kärleken med mig.

Och att sedan få det påpekat att det tycks att jag har en viss talang för det går inte att förklara. Men nu är det iallafall så att jag blev kontaktad för några dagar sedan av någon som visade intresse på att ha mig som skribent på hans projekt. Vilket jag mer än gärna tackade ja till. Så det kommer att sluta med att jag inte kommer att posta upp lika mycket på denna adress utan kommer att byta och gå över till "det projektet". Som för stunden fortfarande är på en byggnads fas, men ni kära läsare. Ni får vara med om en smyg premiär.

Så se till att besöka och registrera er på Soul Of Sweden, portalen för alla som älskar musik för själen. Allt från Old school hiphop till nudagens Neo Soul slingor. Nyheter, recensioner och allt som behövs för en grym portal. Sedan ska vi inte glömma forumet som finns till för alla som reggar sig. Kom igen, klicka in er nu!

www.soulofsweden.se



Kärlek!

G-Unit medlemmarna Lloyd Banks och Tony Yayo satt enligt olika rapporter nyligen ner och talade om deras nya album Terminate On Sight och passade på att tala om hela "Young Buck situationen". Som alla förmodligen redan vet så har Young Buck uttalat sig en del angående 50 Cent och G-Unit samtidigt som han fått respons tillbaka av 50 cent. Och nu låter Yayo och Banks alla få reda på vad allt egentligen handlar om och hur det ligger till genom att berätta deras sida av historien.

Yayo är personligen glad över att Buck blivit utkickad av G-Unit säger han. Han fortsätter med att berätta att han helt enkelt inte gillar att ha en massa problematik runt om sig, att det är väldigt simpelt egentligen. Antingen är men med laget eller inte, och är det så att endast en man inte är med så gör man helt enkelt det man måste. Man måste titta längre än det ögonen når, man måste se allt 50 Cent gör för att hjälpa oss alla. Och det är något 50 Cent verkligen gjorde med Buck, som han sorligt nog aldrig såg eller förstod. Men det är jelt okej, man måste gå vidare, en en-mans show kan inte stoppa oss, avslutar Yayo.

Både Yayo och Banks berättar och påpekar att den mannen de ser Buck vara nu är inte den mannen som brukade sitta och turnera med dem. De förstår inte var lojaliteten tog vägen samt att lojalitet verkligen är allt hos dem. Samtidigt som de inte förstår hur Buck kan göra saker som ta sig tiden att göra musik med The Game, en artist som suttit och baktalat honom en gång i tiden. Hela grejjen med Buck är en massa skitsnack och de vet verkligen inte vart han fått allt ifrån.

Jag har suttit och surfat runt och skrollat undan en massa texter om samma artist, Lil Wayne. Jag personligen förstår inte all fame den människan har fått. Redan när han fick skina under Destinys Child tiden förstod jag mig inte på all kredd han lyckades få.
Visst, lolipop spelas konstant, hela tidenn överallt. Visst alla ghetto ass fly chicks och real Gees kan (den lilla) texten utantill. Och visst, den fastnar. Men är han så bra som alla artiklar får det att låta? Vad är det jag har missat egentligen, hur lyckades jag få den uppfattningen och åsikten jag har isånnafall?

Jag tror knappast att jag är den enda Anti Lil Wayne människan idag, men visst är vi tydligen få. För mannen har  redan lyckats sälja över en miljon kopior om jag upfattat det rätt. Och det är endå över en miljon KÖPTA skivor, de ungdommar som kör med den "billigare versionen" kallad internet har inte räknats. Så, självklart ska jag klargöra det hela. Självklart ska jag ta mig tiden och plåga mig själv genom hela skivan för att se vad all snack handlar om.

Nu måste jag bara ta mig i kragen och tvinga mig själv genom hela skivan, och när jag väl gjort det så kan ni helt klart få det inprintat att jag kommer att sätta mig ner och skriva om den, The Carter III. Nu ska jag fan ge den en plats på min blogg som jag hittills försökt att undvika. Det är jag mot Lil Wayne pt I.

Jag kommer att säga det, om och om, gång på gång. Jag kommer att sitta och predika för er, dela med mig och ösa på er. Förklara för er, visa er och försöka påverka er. Om och om, gång på gång kommer jag att dela med mig och visa varför, vad och hur hiphop lyckas beröra mig.

Ni kommer flera gånger få sitta och läsa om att Hiphop inte bara är en lirare som har en refräng om en klubba, gång på gång kommer jag försöka visa er det genom mina ögon. Här får ni något som berör mig, som är mer än pengar, attityd och ytlighet. Inte gammalt, inte nytt, bara kärlek!

-Immortal Technique "The 3rd World"
-Bun B "II Trill"
-Devin The Dude "Live" (DVD)
-Pimp C (Från UGK) "Greatest Hits"
-Bizzy Bone "Ouija Board" (DVD)
-Jean Grae "The Orchestral Files"
-KRS-One "Politics & Bullshit"
-Piles "Defenition Of Real"
-Busta Rhymes "Blessed"
-Ice Cube "Raw Footage"
-Ryan Leslie "Ryan Leslie"
-C-Murder "Screamin 4 vengeance"
-Nas - Otitlad
-RZA A.ka Bobby Digital "Diggy Snax"
-N.E.R.D "Seeing Sounds"
-Three 6 Mafia "Last 2 Walk"
-Dwele "Sketches Of Man"

Jag har aldrig varit tjejen som följt trender eller kännt att jag är den ultimata heta femenina bruden som finns. Dock kan jag inte neka att jag är kvinna trots allt, jag har mina perioder då jag anser mig själv vara fet, ful och hela kalaset.

Men när det kommer till kritan så trivs jag, älskar jag mig själv och allt som medföljer. Jag menar, utan alla misstag, utan alla val, utan alla rynkor och celluliter så är det inte den jag är idag.
Jag tror inte att trots en massa ordval jag tagit angående mig själv att  jag skulle vilja vara någon jag inte är. Och det är endå något jag kan säga att jag vet då jag själv har hamnat i svackor  under mina yngre dagar då jag trott att omväxling är samma sak som att gå emot sig själv. Jag har verkligen trott att klack skor gör mig "hetare" och att u-rigningar och extremt tighta kläder är vad som är "sexigt".

Men för att sedan inse hur obekväm det fick mig att känna mig att det tillslut fick mig att bli olycklig till en ytlig nivå. Det passar inte mig, det passar inte mig att vara en tjejig tjej, en tjej som har koll på vad som är inne och vad som är ute.
Det är inte jag, jag är inte den som måste ha alla inne produkter. Och jag är verkligen inte den som är lycklig konstant, har världens bästa förhållande och har världens snyggaste bekantskap.

Jag är riktigt olycklig ibland och hatar allt och alla, mina vänner är rätt laidback och ganska så okända i andras ögon och det värsta av allt, jag är rätt så fet. Men, det är jag, oavsett vad så är det jag. Så vem är jag om jag börjar försöka ändra på mig, klanka ner mig och kritisera mig själv genom att försöka eftertrakta andra?

Vem är jag som ska säga att det jag blivit idag är fel när jag lyckas le, lyckas njuta och för var dag lyckas få något nytt att lägga till på listan. Det är trots allt den listan som fått mig att inse med senare tid att jag inte kan ändra saker och ting jag gjort. Utan erfarenheter bygger upp min karaktär, så att när jag sitter här vid denna stund och tittar tillbaka med vad jag vet nu, kan jag säga att jag inte skulle ändra ett dugg. För att oavsett brister och perioder så älskar jag kvinnan jag formats till, och när allt är sagt och gjort så kan jag endå bara leva för idag.

Eller ja, nu tar dem det steget iallafall. Janet Jackson och Jermaine Dupri gifter sig, och vilken plats de valt. Romantikernas stad, Paris. Enligt NE så sker bröllopet denna vinter, inte världens mest betydelsfulla "nyhet", men whatta hell its a Jackson!

Min far brukar alltid hävda sig genom att säga att det är något som är genetiskt, att både jag och mina syskon ärvt det. Det konstnärliga kommer från hans sida av släkten. Och visst kan jag ge honom den, något måste han trots allt få för att jag finns här.
Så, det är något jag och mina syskon har gemensamt, vi alla är artistiska och jag personligen älskar allt som är artistiskt, alla former och typer. Något som följt mig genom åren, precis som kritor, penslar och färger. Min musik och mitt målande har alltid funnits där för att trösta mig, pigga upp och glädja mig. Och precis som ni förmodligen har hunnit förstå så är det något jag uppskattar och i princip kan sitta och plugga om när det gäller andra konstnärer. Särskilt inom den Urbana kulturen, graffiti har alltid varit något jag argumenterat och i princip krigat om under debatter.

Och det är något jag och förmodligen många fler kallar konst och jag tror innerligt att med tiden så kommer det att uppskattas som konst av fler. Men att gå in i det ämnet är dock inget jag planerat just under denna så kallade artikel.

Utan jag vill uppmärksamma en man vid namn Kehinde Wiley, hans konst fick mig att total häpna. Hans tavlor gav mig precis samma känsla som en riktigt, och sjukt vacker graffiti målning gör, precis som musik gör. Jag har aldrig sett något liknande.

Kehinde är en 29 årig man uppväxt på South Central, LA. Hans mor satte honom och hans tvilling bror på olika konst kurser redan som barn för att motivera dem att hålla sig borta från gatorna. Och vilket smart drag det var av kära mammsen. Redan under high School uppmärksammades Kehinde av sina lärare som säger att han redan då visade en väldigt stor talang inom målning. Vilket slutar med att det är något han strävar efter, har som mål. Efter ett antal år så tar han examen från ingen annan skola än Yale där vägarna leder honom till New York City, där han hade två simpla mål. Att ha ett tak över huvudet och ha någonstans att måla.

Idag är Kehinde Wiley en av de största konstnärerna i New York City och har gallerior regelbundet med hans enormt vackra tavlor som till och med kan ses som kungligt stiliga. När jag först såg dessa tavlor trodde jag att han gjorde något många andra gör nuförtiden. Och det är att använda sig av digitalis hjälp för att formge dem, med andra ord dataframkallade tavlor.

Efter en stunds surfande hann jag hitta ett flertal bilder på olika tavlor, hans hemsida och ett antal videoklipp på YouTube. Ja och det slutade med att jag satt framför datorn fullkomligt stum och häpen, ja för visst han använder sig av fotografier men även färg, han använder sig av penslar. Han berättar hur han i början använde sig av fotografier på unga män med street stil han personligen sett ute på gatorna som han sedan ber om att få fota.

Hans konstvärk är något jag aldrig sett förr och blir rent utsagt hjärtekrossad över att se datum och platser på hans hemsida när det gäller konstutställningar, inget Sverige där inte. Och just nu känns det nästan som om jag skulle kunna köpa en biljett till närmaste platsen där han har en. För att få se dessa enorma, kungliga tavlor vore godis för ögonen. Skulle kunna klara mig på det i ett flertal år. Och inte nog med det, hans konstutställningar är allt annat än tråkiga. Kehinde går hela vägen för att nöjja, förvåna, chockera och häpna sina besökare. Dock så talar min ekonomi emot mig och jag får skjuta undan den tanken ett tag och helt enkelt hoppas på att Sverige uppmärksammar Herr Wiley och på något sätt lyckas fixa en konstutställning med hans tavlor för mig och mina ögon.

Så mina läsare, mina damer och herrar. Här får ni lite Kehinde Wiley konst, genom ett You Tube klipp jag hitta, samt lite av många tavlor han målat, N J U T!

Nelly, eh nej tack. Akon, han och T-Pain kan gå och lägga sig! Men Pharell, vad skulle Pharell ha i huvudet just då isånnafall, förutom pengar? Snacket om att Nelly, Akon och Pharell ska bilda en slags supergrupp var inget som gav mig ett leende precis. Snarare ett frågetecken mitt på pannan.

Förra helgen uppträdde Nelly på en av Red Rock Hotels sviter i Las Vegas som en slags release fest för hans väldigt fördröjda Brass Knuckles. Där ingen mindre än Akon gjorde ett special uppträdande så att säga med ingen annan än Jermaine Dupri. När Akon satt och diskuterade hans relation till Nelly och låten han producerat (Body On Me) så råka de säga lite för mycket enligt pressen.

Han berättade om att han och Nelly brukade träffa på varandra lite då och då utan att det gällde musik. Att de alltid var ute efter olika typer av chanser för att kunna få tillfället att få arbeta med varandra. Akon fortsätter med att berätta hur Nelly hade något som han fastnat för och det var att han och Pharell förmodligen skulle göra ett album tillsammans.
De ville hitta något de kunde skapa tillsammans. Människorna i rummet häpnade över vad som sagts, men precis som jag undrar, hur realistisk är denna collabo?
Nelly fortsätter där Akon avsluta med att berätta att det helt enkelt är en slags koncept för tillfället. Att han helt enkelt fått den ideen, att han älskar grupper som Bell Biv Devoe, LSG. Grupper som består av artister som skapar något stort genom att gå ihop. Att ingen har gjort det på senare tid på en hip-hop nivå.

Det enda jag kan klämma fram här är att ifall det går så långt att det blir en collabo mellan dessa tre, så kommer det att bli ett hatad/älskad projekt. Det kommer att spelas konstant, och alla typer av människor kommer gå runt och nynna till det. Riktig The Voice matrial.

Wu-Tang, Wu-Tang, sorgen sitter fortfarande i lite halvt. Det svider fortfarande när det gäller den uteblivna konserten i Malmö. Men, får väl se fram emot den nya nyheten angående RZA istället. Nu är det så att Wu-Tang Clan medlemmen som oftast är känd för hans unika hip-hop produktion och val av musik ska nu börja arbeta med nya projekt.

Det här året kommer han att släppa mins två olika album. "Digi Snax", som kommer att släppas genom Koch den 24/6 och sedan Hiphop/Metal projektet Achozen med System Of a Downs basist Shavo Odajian.RZA personligen säger att han tycker att Achozen kommer komma senare detta år.
Han fortsätter att berätta att det tagit dem ett par år när det gäller den produktionen och att han gjorde det mesta av jobbet som vokalist. Men majoriteten av produktionerna var producerade av Shavo.

Anledningen till att det albumet sattes i produktion var att de alla hade en sak gemensam och det var att de alla var krigare. Och att när han fått höra om allt Shavo kämpat för och emot så blev de vänner som ofta satt och prata om olika ting i livet vilket lät dem att börja göra musik ihop.
Achozen släppte sin första singel "Dueces" den 22/4 genom deras hemsida www.Uression.com

Ja, och där slutar det inte för RZA. Han har hopp om att få medverka i ett flertal filmer, att gå filmbranschen är inget han tackar nej till. Vilket är väldigt vanligt inom artister nuförtiden.

Men nu är det så att denna rappare vill lära sig att regissera, producera filmer. Han har tydligen varit med och uppmärksammat Quentin Tarantino i ett antal år för att se hur han jobbar. Och vad RZA vill, ska RZA få?

Nu är det så att det sägs att han ska ha ett Kung Fu projekt. Något jag personligen lätt vill se!

Det var ett tag där man undrade vart broder Brandy tagit vägen. Men nu är han här igen. Här är Ray J's senaste musikvideo till hans singel "Gifts".  Jag personligen är inte världens RnB typen, iallafall inte "nudagens" RnB. Då det är sällan jag hör något som sticker ut, som inte låter som alla andra eller använder sig av samma "featuring artister". Och med det klankar jag inte ner RnB, inte alls! Det är en del av den genren jag så avgudar.

Jag är helt enkelt mer för Hiphop/Rap och har svårt för att finna min typ av RnB musik. Men ibland kommer det, dock inte just nu. Ray J ger mig inget som får mig att känna att låten sticker ut i mängden bland alla RnB/Hiphop videon eller låtar. Men självklart, som vanligt så vill jag dela med mig det jag hör och ser. För musik är kärlek, dela med den!

Det är inte första gången jag skriver om denna man och det lär inte vara sista heller. Nu kan inte jag påstå att det är ett seriöst inlägg denna gång, men ett måste då det helt enkelt är så klockrent gjort av honom. Det är nämlingen så att Snoop sägs ha haft lite tips och råd till det nygifta paret Jay-Z och Beyonce angående äktenskap.

"Jag sa åt dem att det gå hem och skapa bebisar. De borde det, det är helt enkelt nästa steg efter äktenskap, att ha barn. Bilda en familj, så förhoppningsfull är det exakt vad de kommer att göra."

Så klockrent, så Snoop!

Mobb Deep, inte alls en tjejig typ av hiphop måste jag nog säga. Men, pojkflickan i mig tar ofta över min musiksmak den med och jag älskar Mobb Deep. Går inte att förklara hur många gånger jag har headbangat till den duons musik. Prodigy som är ena halvan av den duon håller för tillfället på att avtjäna ett tre årigt straff för vapeninnehav. Men det hindrar inte den mannen, nej inte alls. Nu planerar han nämlingen att släppa hans singel "The Life" på spanska, inklusive en video till den. Första gången jag fick höra det blev jag lite förstummad, jag hade ingensomhelst aning att han kunde spanska. Och det lät bara fel i mina öron, han kan väl inte spanska? Och ack så rätt jag hade!

Prodigy kommer även att släppa ett helt spansktalande album som kommer att kallas "H.N.I.C Pt. Dos" i September genoom Voxonic Music. Vilket jag personligen anser vara ett så sjukt smart drag från honom.
Den spansktalande delen i staterna är inte litet, majoriteten är ursprungligen från central/sydamerika och spanskan har tagit över franskan och är nu ett världsspråk som lätt kan jämnföras med engelskan. Ja, och så är den het också! Jag ser iallafall fram emot att få höra vad Prodigy och den här nya teknologin har att leverera.

Bill Cosby, jag förmodar att alla vet vem det är. Hursomhelst så är det inte en hemlighet att Bill Cosby ogillat nu dagens hiphop då han har väldigt starka åsikter angående ordförrådet rapparna använder samt video valen de gör. Han anser det väldigt många förmodligen gör.


Han har vid flera tillfällen yttrat sig om hur kvinnoförnedrande det är samt att han avskyr hela pimp och gangsta mentaliteten som byggts upp av rappare.
Nu är det hursomhelst så att Herr Cosby ska släppa ett hiphop album. Ja, den 70 årige komikern ska släppa ett solo album!

Bill Cosby säger att hans album är väldigt olika gangsta rappen, det är snarare tvärtom. Vilket inte alls är förvånande. Det jag däremot undrar är hur det albummet kommer få för typ av respons.
När det gäller hiphop publiken så minns jag hur ofta Will Smith fick ta kritik om att han var för "barnvänlig" och att det är komersiell skit musik. Samtidigt som jag anar att det kommer ses som en amerikansk Markoolio version. Jag är skeptiskt på att det kommer tas på allvar, som sagt, av hiphop publiken.

Markoolio publiken i USA, samt Oprah lär älska den och pumpa den denna sommar. Jag däremot är inget annat än nyfiken på denna skiva. Väldigt nyfiken!

Vet inte hur många som minns Charli Baltimore. Philly rapparen dök upp ungefär samtidigt som Cam'ron gjorde sent under 90talet. 1999 var hennes solo album klar vilket sorligt nog aldrig släpptes.

Efter fyra år dök Charli tillbaka, år 2002. Denna gång med Irv Gottis Murder Inc. Där hon arbetade med Ja Rule, Lloyd och resten av Murder Inc crewet. Men även där släppte hon inget solo album.
Under en ny intervju med Sub Zero DVD så fillmades raparen med Murder Inc i deras studio där hon sedan fick frågan om hon var tillbaka hos Inc crewet. Sub Zero fick svaret "Vi jobbar, vi gör grejjer, tydligen. Ni ser att jag är här eller hur? Vi håller defenetivt på med något som vi kommer hålla lite lågt just nu. Jag vill inte säga för mycket just nu".

Jag tror inte att det är många som missat Lil Waynes kommentar och åsikter angående Mixtape DJs. Däremot kommer ytterligare en artist att yttra sig angående samma tema. Jermaine Dupri A.ka JD. Och inte på vilket sätt som helst utan genom en video blogg, där han säger att DJn är död. Dupri som startade sin kartriär som en backup dansare för en grupp vid namnet Whodini säger att hans olika mentorer var beroende av DJs.

Han fortsätter med att säga att uppmärksamheten inte är lika stor längre när det gäller DJs och inte alls har samma roll som de brukade. Jag personligen vet inte om jag kan gå så långt och säga att DJn är död och inte uppskattas. Dock tror jag att DJs underskattas väl mycket samtidigt som jag kan till en liten gräns hålla med. Jag håller med på det sättet att DJs idag inte alls ofta får lika mycket uppmärksamhet och respekt som de brukade. De DJs som idag blir större än vanligt är DJs som arbetar som producenter vid sidan om eller är DJs år väldigt stora och komersiella namn. Men har man inte den turen eller talangen är det riktigt svårt att lyckas som DJ och bara DJ. Vilket jag anser är sorligt.

Det finns inte mycket som går att jämnföra som att se en talangfull DJ stå där med sina två turntables och scratcha på ett sätt som får dig att häpna.
Samtidigt vet jag inte om det finns lika talangfulla DJs som det fanns "Back in the days". Inte på samma nivå eller på samma sätt iallafall. Och endå har DJs idag det lättare än vad de hade det förr. De har mer möjligheter och mer att arbeta med. Så, jag tycker att alla DJs ska resa sig upp och fortsätta att kriga och motbevisa Dupri och Lil Wayne!

T.I signar kontrakt för tre långfilmer genom Screen Gems, som för övrigt har släppt filmer som This Christmas och Stomp The Yard. T.I fortsätter med att berätta att han har ett antal filmer som han håller på och arbetar med, som producent och även som skådespelare. Vissa med Screen Gems och andra med New Line. Allt från dokumentärer som teve serier med MTV.

Jag letar helt enkelt efter ett sätt att fortsätta med min filmkarriär. Jag vill vara med i alla typ av filmer, romantik, drama, action osv, Berättar T.I.

Den första stora filmen genom Screen Gems kommer att vara Bone Deep, där Matt Dillon och Idris Elba.
Bone Deep handlar om en grupp tjuvar som ska göra ett sista jobb så att säga. Filmen är skriven av Gabriel Casseus, Avery Duff och Peter Allen. Jag personligen tycker att själva handlingen är allt annat än ovanlig då jag kan komma på flera filmer som har samma typ av handling. Kommer förmodilgen endå att ta mig tiden att se den av ren nyfikenhet samt beundran av T.Is vackra och minst utsagt heta utseende.

Jag behöver nog inte riktigt finna välformulerade ord eller sitta och försöka skriva ihop världens inlägg när det gäller det här. Egentligen räcker det med att ge er linupen för denna festival för att få det att vattnas i unne p er som det gjorde för mig. Bara att få se alla dessa namn som ska medverka och uppträda under denna fetival gör nästan så att något i mig går sönder på grund av vetenskapen att det är något mina öron, öron och själ kommer att missa. Det här är ingen en, två eler tre dagars festival. Det här är konserter, konserter i flera dagar, flera veckor i mer än en månad. Det här är stort!

Så istället för att slösa både min och er tid som lätt skulle kunna spenderas ute i solen eller stranden med en grill så ska jag droppa lite namn.

Mavis Staples
Kid Sister
La Bruja
AfrikaaBambaataa
Mosh Ben Arii
DJ Diwon
I Wayne
A-Trak
Los Lobos
Noami Shelton & The Gospel Queens

Inga komersiella namn, inga gangsta hoes eller pimps and nigguhs. Bara kärlek, sol, värme och bra musik på en och samma tälle i ett antal dagar. Jag vet inte vad ni tycker, men om sagt. Jag missar något som bara kan upplevas där och bara där.

Åldersnojja runt hörnet, 26 nästa stop. Jag är som ni märkt inte mycket för att skriva om mig själv på ett direkt sätt. Varken det eller mina nära och kära då jag anser att det är något som kallas privatliv samtidigt som jag anser att det helt enkelt är något som egentligen intresserar mig och de som ingår i mitt liv då de redan är medvetna om det. Så varför tvinga på er det.

Dock ska jag passande nog ta med er på min memoryline, min födelsedag, mina födelseår, min musik genom mina år.
Observera däremot att Michael Jackson inte läggs till då bara hans musik hade tagit för mycket plats här och har endå alltid följt med mig genom åren, precis som Bob Marley. Sedan önskar jag att jag hade energin att verkligen lägga upp alla mina milstolpar inom musiken. Men även det hade tagit sin tid. Så ni får lite gott och blandat som jag tackar mina föräldrar för. Tack för musiken och tack för livet. Så, nu vrider jag tillbaks tiden ett tag och låter er följa med min nostalgikick! Enjoy, I know I do.