my love

Allt har sin gång, allt växer och låter tiden ta sin gång. Alla och allting utvecklas med åren och hiphop är inget undantag oavsett om jag vill det eller inte. Alla hiphophuvun' älskar att prata om det. Vi älskar att prata om hur hiphopen har förändrats under 28 år.
Det finns aldrig en kort version av en sådan diskussion och slutar alltid med olika åsikter om vad som borde få kallas för äkta hiphop och inte.


Uttryck som "Förr i tiden..." eller "Old School" kommer nog aldrig att försvinna. Vilket jag egentligen är tacksam för, för det betyder att hiphop som den brukade vara är något som än idag uppskattas. Men samtidigt kan jag inte sluta att jämföra dåtidens och nutidens hiphop och fråga mig själv; vad hände?


Hur kunde det gå så långt, hur kunde den här genren i princip göra den här helomvändningen? Ibland är saker så enkla att man helt enkelt inte vill förstå det. Det är så att saker utvecklas på sitt sätt med tiden och nu är det så att hiphop bland annat utvecklats till en "lollipop generation" som jag inte vill följa med.
Men det betyder inte att det inte är hiphop, att det inte är äkta. Det är helt enkelt inte min typ av hiphop. Och sorligt nog inget jag skulle vilja ha som ansiktet utåt för den genren samtidigt som jag helt enkelt inte vill släppa taget och hoppet om att hiphop någon dag kommer att vända tillbaka och bli som den var när jag föll för den.


jävlafittnikotinbajshelvete.


N E R V S A M M A N B R O T T !

* Ger du mig skit så får du skit, logik.
* Jag saknar mina ciggarettjävlar!
* Anthony HamiltonSince I Sent You (...Jag vill ha det på mitt sätt med dig)
* Tack, jag vantrivs, tack så mycket!
* P u m a!
* Angelica te extraño.
* Hem är inte detsamma utan Katty.
* Mina c i g g a r e t t j ä v l a r !!!!!
* "Tyskland"
* Bara för att jag inte påpekar att det snackas om mig
   betyder det i n t e att jag är omedveten.


yes please?


Pajjar min mode.

Ni är så sjukt duktiga på att f ö r v r ä n g a
alla mina ord och handlingar till något dåligt.
Jag är så sjukt less på "er"!

Tänk om...

Tänk om vissa kvinnor kunde sluta jaga efter drama för att krydda upp deras torra liv, 
eller om män kunde sluta svina sig så mycket och inse att man kan överleva utan att doppa den i regelbunden basis.


Tänk om jag fick mina sneakers,
 jag vill ha mina sneakers för i helvete!

Så, hitta &  H O J T A!



 

Round 1

Jag har nog ägt ett "antal" rosa färgade sneakers i mina dar, så snart jag gör mig av med ett så måste jag införskaffa ett nytt. Rosa har alltid varit det jag personligen anser vara det mest "tjejiga" hos mig, samtidigt som den färgen ofta orsakar "mindre ekonomiska bekymmer" då jag ska ha allt som tillverkas i rosa. Kan vara världens mest onödigaste sak, men så länge den är rosa så är den fin och helt plötsligt nödvändig. Trust me, Im working on it!

Sedan är jag, som en stor del av hiphop scenen, en  A1 nörd, varit det i ett antal år nu. En av de få sakerna jag struntat i om det blivit lite "halv komersiellt" med tiden. Det är och kommer alltid att förbli mina babies! Sedan att de kopplas till sporten som fångade mitt hjärta (Basket) gör inte saken sämre det heller.

Så förstå mig rätt när jag säger att jag fick rysningar i kroppen och ett hjärta som nästan hoppade ut ur kroppen när jag fick syn på dessa. Jag börjar innerligt tro att jag är lite små förtjust i ett par sneakers. Sedan måste jag ha ursäkten att det verkar vara ömsesidigt då jag hör dem kalla på mig. Den här designen var som skapad för mina tio tår! Allt från de underbara små detaljerna till sömmen på skon som påminner om en basket boll, sen ska vi inte glömma att de valt att använda rosa. Sen måste jag fullständigt hålla med Nike, det är verkligen The Best of Both Worlds! (AF-1 Vs. Jordan Air)

Så, härmed annonserar jag efter dessa!

Jag kommer hädanefter att ta detta inlägg och kopiera och sedan posta det med jämna mellan rum här på bloggen. Tills den dagen någon ängel till person kan tipsa mig om var jag kan finna dessa. De kopierade inläggen kommer att börja med en siffra vilket betyder hur många gånger inlägget kopierats. Så var nu en snäll jävel och hjälp en annan snäll jävel att hitta dessa. Att sitta och kopiera detta inlägg fler gånger än vad jag förväntat mig verkar lite off.

hojta på din sneaker nörd!






Sluta mutera mina sneakers!

Det är inte första gången jag stumlar omrking på en klack version av en sneaker, men varför gör Nike så? Varför förstör dem (enligt mig) det unika och absoluta simpla med sneakern för.
Att tillverka något "simpelt" som en jumpa sko och endå kunna sticka ut så pass mycket att det kan klassas som hett (trots att det inte är en "finsko") är hela meningen med dem för mig. 
Att tillverka en version med klack är som att ta sneakern, sparka på den, spotta på den, och sedan ta och våldta den för att få en muterad version.

Det lär vara en massa kvinnor som finner det här det hetaste dem någonsin skådat, samtidigt som det kommer finnas män som anser dem här skorna att vara "kattiga". All respekt, deras åsikt.
 
MEN det enda jag ser är något annorlunda, inte specielt, utan annorlunda. Vilket är logiskt, en jumpa sko med klack. Men är det då fortfarande en jumpa sko, en sneaker? Jag vetifan, jag ogillar det.


Gillar det som förmodligen är tanken bakom det hela, att vara orginel. Men förutom den tanken så ser jag verkligen inte det här som något hett.
Mer något som Nike tillverkar för att få en större samt ny typ av folkgrupp som uppmärksammar dem och hamnar på deras inköpslista.

VIll jag ha klack så köper jag klack, vill jag ha sneaks så köper jag det.
Pluspoäng för orginalitet, men fett med minus för resultatet!


Chicanas a la 2008

Mama har precis släppt hennes Mi Vida Loca kollektion som tar dig från Zoot Suit Riots från 1940 till Low Rider kulturen idag. Med de här så kallade Rock a Billy liknande frisyrer och markanta läppar ser man de här modern liknande chicanas/chulas bära upp dessa Vatos Locos a la 2008 outfits så jävla ståtligt.
Jag blir så innerligt glad över att se dessa dickies liknande byxor, flanell skjortor och raiders tröjjor komma ihop med ass som doorknockers och färgstarka klick på naglar och westcoast textade tryck. Känns som om jag är elva, tolv år gammal igen och precis kollat klart på Blood in Blood out eller Mi Vida Loca för första gången. Latina forever mayn!

































.

 nikotin abstinens kan suga k u k!

retard?

Jag måste vara retard eller rent utsagt wack med tanke på att jag innerligt inte förstår mig på alla designer collabos som H&M tar lite då och då. Särskilt när det är collabos med högt satta designers. Det av tre simpla anledningar;

1. H&M ska föreställa en low budget klädeskedja. Det H&M gör ska vara något alla har råd med på samma gång som det ska vara något som alla ska kunna relatera till samt kunna använda.
Så varför göra en sådan collabo när det endå kommer att riktas till två olika typer av människor (1. Nördarna som önskar att de hade råd med den här typen av "designer stuff" oftare än vad dem har och anser det här en chans att komma undan billigt (?) 2. De människorna som verkligen vill vara lite mer exklusiva (?) än andra).

2. Trots att priserna är billigare än vad en "äkta" sådan designer plagg skulle gå på så är det endå något som klassas som dyrt (för att vara H&M). Så varför lägga ner pengarna på en "H&M version" istället för att lägga ut pengarna på en "riktig version" om man endå vill ha något skapad av en sådan "high fashion designer" (?).

Det är som att gå och köpa något som Adidas gjort för H&M i H&M istället för att köpa det direkt från Adidas, eller ja något åt det hållet.

3. Det blir aldrig en "äkta vara", samtidigt som det inte är något H&M plagg, men samtidigt är det inget inget whatever whatever high roller designer plagg utan något mellan ting.
Jag tror knappast att Comme des Garçon la ut specielt mycket tid för att skissa fram en kollektion hos H&M på samma gång som tyger, tiden etc etc förmodligen inte är av samma kvalitet som en "riktig" Comme des Garçon plagg skulle vara.





Så. på grund av dessa tre anledningar så förstår jag mig innerligt inte på varför flickor, tjejer, kvinnor ska köa för dessa plagg. Visst är vissa fina, men seriöst! Kan någon förklara hela grejjen bakom alla dessa collabos? Ja förutom vetenskapen att H&M tjänar  s n u s k i g t  mycket på det och går i vinst på wannabe stekarbrudar?

Musiklager.

Vintern är runt hörnet, tiden har dragits tillbaka och mörkret är här alldeles för ofta om dygnet. Addera alla dessa ting så får du ett resultat av vinterdeprissioner och diverse, förmodligen i mängder, Människor väljer att inte ta sig ut i kylan förutom när det är nödvändigt, de sover mer då det endå är mörkt ute och har två dagar som höjdpunkt.

Förutom att räkna månaderna innan våren är tillbaka så hittar alla på olika sätt att roa sig själva under vintertiden. Vissa börjar att sticka medans andra ger sig in i studion mer än någonsin. Måla, skriva, klippa, sy finns olika sätt att försöka få vintern att ticka bort.
Jag personligen lär försöka jobba så mycket som möjligt som jag psamtidigt som jag försöker måla och skriva mer. Men för det behöver jag musik. Som en björn som precis innan han går i ide lagrar på sig allt i sin lilla grotta så behöver jag lagra på mig med min musik som ska värma mig under vintern.

Jag klickar runt mig från blogg till blogg, de flesta hiphop relaterade. Och jag ser dem skriva om musik som T-Pain, Souljah Boy. Mixtapes från svenska DJs som Crona och Preview, videos som Kanye West och andra stora artister. Inget som helst fel på det, det är som jag sagt innan. Vem är jag som ska klassa vad som är eller inte är Hiphop. Men jag vill ha något annat än det, jag vill lyssna på sånt som får min själ att gunga med. Jag vill lyssna på sån musik som får mina tankar att gå i varv, hjärta att gå upp en takt och rysningar över hela kroppen som Anthony Hamilton gjort med sin Since I sent You eller som Leela James med sin Music.

Har ingen sån musik som man inte har någon typ av förväntan på men som sedan får en att gå upp i taket, har ingen sån musik att ge mig, tipsa mig om?  Någon?


So Fresh!

Sitter hemma hos min kära mor och samtalar med en vän genom det ack så populära chatt programmet MSN, som tema har vi  "små syskon & musik".
Samtalet började med hur "nu dagens ungdommar" beter sig och tycker. Med nu dagens menar jag inte att jag inte tillhör genren "ungdommar", men då jag inte klassar mig som vuxen får det sluta med att jag helt enkelt är den lite äldre versionen av ungdommar.
 
Samtalet eskalerar och slutar med att vi kör klassikern "I min tid så..." snacket. Nästan så att man förstår sig på sina föräldrar och hur de alltid lyckades få samtalet att handla om deras tider, eller hur allt fungerade när dem var i ens ålder. Hursomhelst slutade det självklart med att vi suttit och jämnfört allt från klädsel till klubblivet, samt hur allt kring hiphop har förvrängts, vuxit och hur själva genren resulterat som en slags komersiell jippo. Något jag har skrivit ett ental gånger här inne.

Men sorligt nog är det så jag lyckats uppfatta det med tiden, som om median och alla andra som kan tjäna på hiphoppen funnit sin guldgruva. Det har förvandlats till en slags säker inkomstkälla. Dock en säker inkomstkälla med nya regler och nya krav, det har blivit som om hiphopen har tagits ifrån dem som verkligen älskar det och förlorat det till alla stekarna och andra som egentligen inte har någon alls koll på det förutom att det är "inne".

Samtidigt som hiphopen slits och våldtas av median och alla andra giriga jävlar så smutskastas människorna som älskar den endå. Nu ska jag inte ta i för att sedan missuppfattas, men jag lyckas bli helt ställd ibland. Hur ens medmänniskor inte lyckas respektera en helt annan musikgenre som t.om klassas som en hel kultur. Hur kan man se ner så mycket på en hel målgrupp endast på grund av deras klädstil samt musiksmak.

Min vän skickade under vårat samtal en länk till en kvinnas blogg, den här kvinnan är just nu en väldigt "omtalad" kvinna inom hiphopen. Enligt mig är jag tacksam att det finns människor som hon som fortfarande gör det för kärleken och inget annat. Ametist som är väldigt insatt i musiken skriver en väldigt välartikulerad krönika angående något som jag har fått chansen att vara med om på olika sätt.
Hon nämner om hur det fungerar när krögare sammarbetar med klubbarrangörer som lutar mer åt hiphop än annat. Att det oftast har en tendens att sluta på samma sätt, samma visa. När klubben väl fått sina stamgäster och fått ett namn så kommer alla dessa krav, dessa egentligen väldigt fåniga krav. "Vårdad Klädsel", jag lyckas få en slags psykisk repa i huvudet, vårdad klädsel, vårdad klädsel, vårdad klädsel??

All respekt gentemot krögarna och arrangörerna, men vårdad klädsel? Det är precis som Ametist säger, kan någon  ge mig en utveckling på den tanken? Vad är ovårdad klädsel inom hiphop kulturen? Vad är vårdad? Rosa skjorta med backslick?
Rent logiskt så innebär det för mig att inte komma med slackiga sneakers som har hål här och där och Tee's som har påbörjat mögel varstans, samt komma dit och se ut som hej kom och hjälp mig.

För vårdad klädsel i just en hiphop klubb betyder väl helt enkelt "So fresh n So clean". Går du till en rock klubb så ser alla ut som rockare, går du till en rave fest så ser du en jädrans massa neon färger och väl lysande UV-ljus. Och går du till en stekig jävla stekar klubb så lär du inte komma in förens du ser ut så?
Så hur rättvist är det att de som gillar hiphop inte ens får komma in på sin egen typ av klubb utan måste klä sig på ett viss sätt för att komma in i sin "egen klubb"?

När ska jag få se det Ametist vill se?
En renodlad hiphop klubb, en lokal där dem spelar musik från alla eror av hiphopen, ett utrymme där man ser fräsha sneakers i alla färger och tees med alla möjliga budskap? När ska jag kunna få njuta av en klubb utan att med tiden få se den formas till en helt vardaglig klubb som helt enkelt råkar spela hiphop?

Ska inte klanka ner på alla arrangörer som verkligen försöker då det oftast är krögarna som fått för sig att de måste vara fina i kanten. Men samtidigt kan jag inte sluta hoppas på att få uppleva den där drömklubben, och när den kommer så kom jag och "min msn ruta" fram till att den borde döpas till "So Fresh" och ha regeln "Vårdad klädsel...inga trasiga sneakers"....


Barack Obama hade en dröm...

Jag måste erkänna att jag släppte hela intresset över president valet när jag började se på det hela som ett stort "Che Guevara liknande trend". Där människor viftar omkring med Che tryck på allt som finns och på samma gång inte vet ett smack om människan bakom trycket, varken vad han stod för eller vem han ens var. Och med det menar jag inte att jag anser hela valet vara ett enda jippo utan mer att det gick överstyr på vissa ställen och vid vissa punkter. Vilket jag gör än idag.
Så, som sagt, missupfatta inte mig då jag förmodligen är minst lika glad som alla människor i alla världens hörn och fick minst lika mycket gåshud som alla andra människor som glädjades sex på morgonen den 5/11-2008.


Personligen så är jag inte så insatt att jag heljärtat kan sitta och påstå att jag vet vad Obama och McCaine hade för åsikter eller val löften, eller alla argument för den delen. Dock vet jag att jag står för det jag säger, det jag tycker.
Och det är de anledningar  jag har över Obamas vinst. Jag är glad över att Obama är USAs nye president pga att han är delvis svart, har Hussein som andra namn och sätter en ny punkt i historie böckerna samt gör så att Bush flyttar ut ur det vita huset.

Obama hjälpte till att förverkliga många drömmar redan vid tillfället då han nominerats som presidentkandidat, han hjälpte dem att sträva efter den med hjälp av talet "Yes We Can" och motiverade fler ungdommar att rösta och visa att deras åsikt visst betyder något, att det hjälper.



Den 28 Augusti 1963 höll Martin Luther King "I Have a Dream" talet vid Linconmonumentet i Washington DC.


I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal."


För 45 år sedan kunde man fortfarande kalla det för en dröm, idag kan man kalla det för en början till att förverkliga den drömmen. Det innebär väldigt mycket för många, det innebär glädje, hopp, förändring. Det innebär att "Ja, vi kan"!
Visst är det en gigantisk förändring för USA, ett jätte kliv och förmodligen en förändring som påverkar alla världens hörn. Men jag måste verkligen spräcka den "lyckliga stunden" för en stund och känna, tänka att det här är bara början.

Obama är inte vår räddare i nöden som ska komma och förändra allt som vi hjälpt till att förstöra, han kommer förmodligen inte kunna nöjja alla samt vara den frälsaren många utmålar honom att vara så snart han kliver in i vita huset. Han är en bra början, men bara en början. Han är hoppet som människor behövt, världen behövt.
Han är en man som hade en dröm, en dröm att lyckas påverka andra människor, en dröm att försöka hjälpa USA och stötta människor oavsett hans hudfärg. Och han lyckades, men inte ensam.

Så jag hoppas innerligt att människor slutar utmåla honom som den frälsaren han inte är och börjar istället att fortsätta kriga i form av ord och åsikter. Håll inte tyst!  Vi vill ha flera Barack Obamas, vi vill ha flera tills vi hittar den rätte som tillsamans med oss hjälper oss att få det som gynnar oss alla, som får oss alla att känna att vår dröm gick och blev en verklighet helt och hållet.

Washington DC
28 Augusti 1963
Martin Luther King

I Have a Dream


Tack Mofo, för att du förgyller min dag.

Yayo.se, en url adress som många inom svenska hiphop scenen klickar in sig på en regelbunden basis. Självklart är jag inte sämre än alla andra och har ett konto där och besöker sidan för att uppdatera mig lite inom musiken. Måste dock säga att den nu har blivit en gnutta mer underhållande än vad den varit på ett bra tag.

Och för det måste jag tacka herr Mofo The Maverick som börjat blogga hos Yayo. Och med det måste jag påpeka att det inte alltid är på grund av innehållet i bloggen, utan det är mer hur folk reagerar på hans blogg som ger mig ett leende på läpparna. Man måste erkänna att det är underhållning till en jädrans hög nivå. Förmodligen något Yayo är medvetna om då det var ett sjukt bra drag att ha Mofo som bloggare hos dem.

Jag menar, det här är endå en man jag personligen aldrig haft koll på, eller ens lyssnat på. Och nu har han satt sig på min karta (och förmodligen en massa andras med för den delen) och fått mig att besöka sidan dagligen.
Så, samtidigt som jag ofta gungar huvudet till det Timbuk kommer med, lyssnar på Pato Pooh och gillar sånt som han ogillar, måste jag hålla med DJ Sleepy, ge mig lite underhållning för i helvete!

Och med tanke på hur svenska folket funkar samt hur duktiga dem är på att ta åt sig oavsett om man skriver eller ens bara tänker på dem, måste jag skriva att jag inte alltid rättfärdigar det Mofo skriver (dock måste jag påpeka att mannen har en jävla massa vettigt att skriva). Men oavsett vad så måste jag tacka honom för leendet jag får varenda gång jag läser kommentarerna som addas dagligen på hans blogg (förmodligen ett lika stort leende som han får när han läser dem).  Tacka honom för att han verkligen, helt enkelt, fullständigt, totalt, helt drygt och med klass skiter i. Tack Herr Maverick! Im loving it!


Missy Miss Me

På senaste tiden har jobbet tagit upp mycket av min tid samtidigt som allt som cirkulerat runt om musiken jag gillar kännt så avtändande på något konstigt vänster. Allt har låtit och sett likadant, jag har fått en dos av den känslan som så många har angående hiphop musiken. Majoriteten av min Mp3 spelare har mestadels fyllts av R&B, neo Soul och Jazz istället för den musiken som fångade mitt hjärta under 90 talet.

Nyheter som dykt upp över världens hörn har handlat om ytligheter och löjliga fasoner som dessa artister har orkat ta sig tiden att fullfölja.
Samtidigt som jag har kännt att Blogg världen har begett sig till en tävlingsinriktad värld. Alla vill ha den hetaste bloggen, alla vill skriva och göra samma sak och alla vill vara the hot spot. Så det har slutat med att det har kännts så sjukt avtändande. Jag har vid flera tillfällen fått se och höra nya musikvideon som egentligen inte gett mig något intryck överhuvudtaget.  Musiken har hamnat på en likgiltig plats i min värld.

De artisterna och den musiken som har hunnit beröra mig är tydligen inte samma typ av musik som berör andra. men det är som en god vän till mig sa. Hiphop är som lösvikt godis, man plockar sina favoriter. Vem är jag som ska bestämma vad som är giphop och vad inte?


Yes sir im a hater!

Inte nog med att jag redan har ställt mig in på att ogilla Lil Waynes A Milli beatet så ska varenda jävla hiphop artist lägga sina verser på den. Förstår mig innerligt inte på det fenomenet när det gäller att hypa upp den typen av hiphop. Lessnar inte alla människor på det? Inte nog med att R&B artister hakar på den trenden, nu har svenska artisterna Lazee och J-Son hakat på den och levererar sin version på A Milli.
Vet inte om jag kan kalla det orginelt, grymt eller något annat positivt trots att det inte är något som nåt mitt öra, ännu.

Jag ogillade det första gången jag hörde Lil Wayne, andra gången jag hörde Jay-Z och tredje gången gilt när jag hörde Ne-Yos kassa försök på att rappa till den. Så jag tror knappast att jag kommer gilla Lazee och J-Sons version. Inget illa menat mot dessa två artister som måste vara några av de mest talangfulla artister Sverige har inom Hiphop idag.

Lazees singel Rock Away var något som spelades i repeat i min stereo och J-Son med Same Blood klicket har alltid varit något av örongodis för mig. Men det här, det här måste jag tyvärr sätta mig emot. Men för alla andra som går med the flow och älskar sina svenska artister lär gilla det och headbanga till fullo.


Soulfood

Musik kan tolkas och uppfattas på olika sätt av olika personer. Det finns en specifik person här i Sverige som tog det lite längre än att tolka det på sitt sätt. Vid det här lagret är det nog ett bra antal människor av det svenska folket som läst denna kvinnas blogg och skapat sina egna åsikter om det hela.
Något jag finner anmärkningsvärt i hennes krönika om hiphop musik är att hon envisas om att det enda hon gör är att sprida sin simpla åsikt om hela hiphopindustrin. Hon använder sig av högintellektuella ord som hon förmodligen anser vara ett sätt att visa att hon är ett steg högre än dessa människor som hon så duktigt klankar ner på grund av deras musiksmak och klädstil.
Men hon slutar inte där, hon fortsätter med att gräva ner sig i en grop genom att börja skriva om människor som anses falla för den typen av människor, umgås med dessa "hiphopare". Hon använder sig av finare ord som förmedlar provocation på ett diskret men endå tydligt sätt.

Första gången jag läste den krönikan kännde jag en hög dos av irritation strömma över hela kroppen dock försvann den lika snabbt som den dök upp. Jag läste igenom texten ett antal gånger för att sedan finna en kvinna som är helt omedveten om vad hon skriver.

Hennes ordföråd är dubbla min, hennes sätt att artikulera ord i skrift är något jag aldrig lär nå upp till. Men trots allt det, trots all tid hon lagt ner på att sumera den krönikan hon så fint byggt up,p så blir den helt meningslös för de som verkligen är insatta inom det hela.
Hennes förmåga att lyckas intala sig själv att hennes åsikter och fördommar är en och samma sak är inget hon kan dölja med tanke på uppföljaren till den kännda hiphop krönikan. Där hon i princip hävdar att allt hon skrivit måste vara rätt då vissa människor betett sig på ett viss sätt på hennes sida.

Jag kan till en viss gräns nästan förstå hennes skadeglädje i det hela bara av att sitta och läsa vissa kommentarer som skrivits av mindre intellektuella människor.
Dock sitter jag och läser en massa andra inlägg som är skrivna på ett rimmligt och innerligt vuxet sätt. Inlägg där de egentligen inte ens försöker kritisera kvinnan utan upplysa henne om historien bakom det hela samt att det hon hör på radio och tv inte är hiphop i det hela:
Att det finns så otroligt mycket mer än vad ögat når. Men trots detta, trots en massa svar på tal så att säga, så finner hon ett trångsynt sätt att svara på och väljer att leka blind för att "hon vet bäst om sina egna åsikter".

Även efter att ha haft en massa människor som suttit och försökt få henne att inse att; Nej, det är inte bara dina åsikter om något du inte alls verkar ha ett humm om du sprider, utan du sitter och klänker ner en hel folkgrupp i princip.
Trots detta så sitter den här männniskan och hävdar sig på ett sådant fult och trångsynt sätt att det slutade med valet att skriva om det hela endå. Och inte för att hon en gång i tiden lyckats gå mig på nerverna på grund av hennes tomma fina ord. Utan för att jag vill förmedla något hon inte lyckades göra.

Och det är att alla olika musikgenrar alltid kommer att ha någon syndabock i någon typ av form, en som smutskastar den, som drar ner den.
Men att sedan sitta och intala sig själv att en hel genre, som förövrigt är betydligt äldre än en själv, vara något så smutsigt som hon beskrev. Det är trångsynt. Att inte kunna respektera en annan musikgenre på grund av något så simpelt som olika smaker är som en präst som bara respekterar söndags morgonen men inte lördags natten. Som en artist som bara acepterar sin egen musik, eller som en mor som anser att det endast är hon som kan älska sina barn så pass mycket som hon gör. Musik är kärlek för själen, själen återspeglar en i form av utstrålning.

Missy Miss Me Vs. Jay-Z pt I

Härmed erkänner jag. Jag erkänner att jag inte anser Jay-Z vara den hiphop kungen median utmålar honom till, jag erkänner att jag kan headbanga samt digga till ett enstaka par låtar som han levererat och jag erkänner att jag har tagit mig den tiden och pengar för att se honom uppträda idag.

MEN!

Samtidigt så erkänner jag att jag tycker att mannen är väldigt överskattad, precis som hans musik och jag förstår inte hur han lyckats få så många fans endast för hans musikinsats. Särskilt då han enligt mig inte är världens geni inom musiken. Enligt mig är han väldigt monoton rappare samtidigt som de låtar som ansetts att vara hits varit låtar som antingen varit producerat av andra, samplat från andra eller ha haft någon just för den stunden en väldigt "inne featuring artist".

Shawn Carter som han döptes till är ett geni och inte bara inom musiken utan en pengar mässig aspekt också, han vet vad man ska göra, hur man ska göra och när man ska göra. Och med den den talangen har han lyckats bygga upp sig och sätta sin plats på denna jord på så otroligt många smarta sätt. 

Men precis på samma sätt som jag anser honom att vara överskattad, precis på samma sätt som median utmålar honom att vara en gud inom hiphop, är precis samma sätt min nyfikenhet kryper i mig angående hans konserter. Man har hört så otroligt mycket så att jag måste ta och se vad alla skriverier och prat handlar om. är det verkligen världens upplevelse om man älskar hiphop, är det ett måste, kommer Jay att ge mig något att minnas resten av livet?

Så jag tänker inte gå så långt och ge honom en massa smeknamn och hata på mannen. För oavsett vad, så är det inte så lätt som man tror att nå dit han nått. Han har lyckats för att han kan, kan du? Istället blir det en Missy Miss Me Vs. Jay-Z också.

Missy Miss Me Vs. Lil Wayne pt I

Jag har suttit och surfat runt och skrollat undan en massa texter om samma artist, Lil Wayne. Jag personligen förstår inte all fame den människan har fått. Redan när han fick skina under Destinys Child tiden förstod jag mig inte på all kredd han lyckades få.
Visst, lolipop spelas konstant, hela tidenn överallt. Visst alla ghetto ass fly chicks och real Gees kan (den lilla) texten utantill. Och visst, den fastnar. Men är han så bra som alla artiklar får det att låta? Vad är det jag har missat egentligen, hur lyckades jag få den uppfattningen och åsikten jag har isånnafall?

Jag tror knappast att jag är den enda Anti Lil Wayne människan idag, men visst är vi tydligen få. För mannen har  redan lyckats sälja över en miljon kopior om jag upfattat det rätt. Och det är endå över en miljon KÖPTA skivor, de ungdommar som kör med den "billigare versionen" kallad internet har inte räknats. Så, självklart ska jag klargöra det hela. Självklart ska jag ta mig tiden och plåga mig själv genom hela skivan för att se vad all snack handlar om.

Nu måste jag bara ta mig i kragen och tvinga mig själv genom hela skivan, och när jag väl gjort det så kan ni helt klart få det inprintat att jag kommer att sätta mig ner och skriva om den, The Carter III. Nu ska jag fan ge den en plats på min blogg som jag hittills försökt att undvika. Det är jag mot Lil Wayne pt I.


Me, Myself & I

Jag har aldrig varit tjejen som följt trender eller kännt att jag är den ultimata heta femenina bruden som finns. Dock kan jag inte neka att jag är kvinna trots allt, jag har mina perioder då jag anser mig själv vara fet, ful och hela kalaset.

Men när det kommer till kritan så trivs jag, älskar jag mig själv och allt som medföljer. Jag menar, utan alla misstag, utan alla val, utan alla rynkor och celluliter så är det inte den jag är idag.
Jag tror inte att trots en massa ordval jag tagit angående mig själv att  jag skulle vilja vara någon jag inte är. Och det är endå något jag kan säga att jag vet då jag själv har hamnat i svackor  under mina yngre dagar då jag trott att omväxling är samma sak som att gå emot sig själv. Jag har verkligen trott att klack skor gör mig "hetare" och att u-rigningar och extremt tighta kläder är vad som är "sexigt".

Men för att sedan inse hur obekväm det fick mig att känna mig att det tillslut fick mig att bli olycklig till en ytlig nivå. Det passar inte mig, det passar inte mig att vara en tjejig tjej, en tjej som har koll på vad som är inne och vad som är ute.
Det är inte jag, jag är inte den som måste ha alla inne produkter. Och jag är verkligen inte den som är lycklig konstant, har världens bästa förhållande och har världens snyggaste bekantskap.

Jag är riktigt olycklig ibland och hatar allt och alla, mina vänner är rätt laidback och ganska så okända i andras ögon och det värsta av allt, jag är rätt så fet. Men, det är jag, oavsett vad så är det jag. Så vem är jag om jag börjar försöka ändra på mig, klanka ner mig och kritisera mig själv genom att försöka eftertrakta andra?

Vem är jag som ska säga att det jag blivit idag är fel när jag lyckas le, lyckas njuta och för var dag lyckas få något nytt att lägga till på listan. Det är trots allt den listan som fått mig att inse med senare tid att jag inte kan ändra saker och ting jag gjort. Utan erfarenheter bygger upp min karaktär, så att när jag sitter här vid denna stund och tittar tillbaka med vad jag vet nu, kan jag säga att jag inte skulle ändra ett dugg. För att oavsett brister och perioder så älskar jag kvinnan jag formats till, och när allt är sagt och gjort så kan jag endå bara leva för idag.


Tidigare inlägg
RSS 2.0