Hon & Hennes del II

Allt har sin gång, allt växer och låter tiden ta sin gång. Alla och allting utvecklas med åren och hiphop är inget undantag oavsett om jag vill det eller inte. Alla hiphophuvun' älskar att prata om det. Vi älskar att prata om hur hiphopen har förändrats under 28 år.
Det finns aldrig en kort version av en sådan diskussion och slutar alltid med olika åsikter om vad som borde få kallas för äkta hiphop och inte.

Uttryck som "Förr i tiden..." eller "Old School" kommer nog aldrig att försvinna. Vilket jag egentligen är tacksam för, för det betyder att hiphop som den brukade vara är något som än idag uppskattas. Men samtidigt kan jag inte sluta att jämföra dåtidens och nutidens hiphop och fråga mig själv; vad hände?

Hur kunde det gå så långt, hur kunde den här genren i princip göra den här helomvändningen? Ibland är saker så enkla att man helt enkelt inte vill förstå det. Det är så att saker utvecklas på sitt sätt med tiden och nu är det så att hiphop bland annat utvecklats till en "lollipop generation" som jag inte vill följa med.
Men det betyder inte att det inte är hiphop, att det inte är äkta. Det är helt enkelt inte min typ av hiphop. Och sorligt nog inget jag skulle vilja ha som ansiktet utåt för den genren samtidigt som jag helt enkelt inte vill släppa taget och hoppet om att hiphop någon dag kommer att vända tillbaka och bli som den var när jag föll för den.

N E R V S A M M A N B R O T T !

* Ger du mig skit så får du skit, logik.
* Jag saknar mina ciggarettjävlar!
* Anthony Hamilton -  Since I Sent You (...Jag vill ha det på mitt sätt med dig)
* Tack, jag vantrivs, tack så mycket!
* P u m a!
* Angelica te extraño.
* Hem är inte detsamma utan Katty.
* Mina c i g g a r e t t j ä v l a r !!!!!
* "Tyskland"
* Bara för att jag inte påpekar att det snackas om mig
   betyder det i n t e att jag är omedveten.

Vintern är runt hörnet, tiden har dragits tillbaka och mörkret är här alldeles för ofta om dygnet. Addera alla dessa ting så får du ett resultat av vinterdeprissioner och diverse, förmodligen i mängder, Människor väljer att inte ta sig ut i kylan förutom när det är nödvändigt, de sover mer då det endå är mörkt ute och har två dagar som höjdpunkt.

Förutom att räkna månaderna innan våren är tillbaka så hittar alla på olika sätt att roa sig själva under vintertiden. Vissa börjar att sticka medans andra ger sig in i studion mer än någonsin. Måla, skriva, klippa, sy finns olika sätt att försöka få vintern att ticka bort.
Jag personligen lär försöka jobba så mycket som möjligt som jag psamtidigt som jag försöker måla och skriva mer. Men för det behöver jag musik. Som en björn som precis innan han går i ide lagrar på sig allt i sin lilla grotta så behöver jag lagra på mig med min musik som ska värma mig under vintern.

Jag klickar runt mig från blogg till blogg, de flesta hiphop relaterade. Och jag ser dem skriva om musik som T-Pain, Souljah Boy. Mixtapes från svenska DJs som Crona och Preview, videos som Kanye West och andra stora artister. Inget som helst fel på det, det är som jag sagt innan. Vem är jag som ska klassa vad som är eller inte är Hiphop. Men jag vill ha något annat än det, jag vill lyssna på sånt som får min själ att gunga med. Jag vill lyssna på sån musik som får mina tankar att gå i varv, hjärta att gå upp en takt och rysningar över hela kroppen som Anthony Hamilton gjort med sin Since I sent You eller som Leela James med sin Music.

Har ingen sån musik som man inte har någon typ av förväntan på men som sedan får en att gå upp i taket, har ingen sån musik att ge mig, tipsa mig om?  Någon?

Sitter hemma hos min kära mor och samtalar med en vän genom det ack så populära chatt programmet MSN, som tema har vi  "små syskon & musik".
Samtalet började med hur "nu dagens ungdommar" beter sig och tycker. Med nu dagens menar jag inte att jag inte tillhör genren "ungdommar", men då jag inte klassar mig som vuxen får det sluta med att jag helt enkelt är den lite äldre versionen av ungdommar.
 
Samtalet eskalerar och slutar med att vi kör klassikern "I min tid så..." snacket. Nästan så att man förstår sig på sina föräldrar och hur de alltid lyckades få samtalet att handla om deras tider, eller hur allt fungerade när dem var i ens ålder. Hursomhelst slutade det självklart med att vi suttit och jämnfört allt från klädsel till klubblivet, samt hur allt kring hiphop har förvrängts, vuxit och hur själva genren resulterat som en slags komersiell jippo. Något jag har skrivit ett ental gånger här inne.

Men sorligt nog är det så jag lyckats uppfatta det med tiden, som om median och alla andra som kan tjäna på hiphoppen funnit sin guldgruva. Det har förvandlats till en slags säker inkomstkälla. Dock en säker inkomstkälla med nya regler och nya krav, det har blivit som om hiphopen har tagits ifrån dem som verkligen älskar det och förlorat det till alla stekarna och andra som egentligen inte har någon alls koll på det förutom att det är "inne".

Samtidigt som hiphopen slits och våldtas av median och alla andra giriga jävlar så smutskastas människorna som älskar den endå. Nu ska jag inte ta i för att sedan missuppfattas, men jag lyckas bli helt ställd ibland. Hur ens medmänniskor inte lyckas respektera en helt annan musikgenre som t.om klassas som en hel kultur. Hur kan man se ner så mycket på en hel målgrupp endast på grund av deras klädstil samt musiksmak.

Min vän skickade under vårat samtal en länk till en kvinnas blogg, den här kvinnan är just nu en väldigt "omtalad" kvinna inom hiphopen. Enligt mig är jag tacksam att det finns människor som hon som fortfarande gör det för kärleken och inget annat. Ametist som är väldigt insatt i musiken skriver en väldigt välartikulerad krönika angående något som jag har fått chansen att vara med om på olika sätt.
Hon nämner om hur det fungerar när krögare sammarbetar med klubbarrangörer som lutar mer åt hiphop än annat. Att det oftast har en tendens att sluta på samma sätt, samma visa. När klubben väl fått sina stamgäster och fått ett namn så kommer alla dessa krav, dessa egentligen väldigt fåniga krav. "Vårdad Klädsel", jag lyckas få en slags psykisk repa i huvudet, vårdad klädsel, vårdad klädsel, vårdad klädsel??

All respekt gentemot krögarna och arrangörerna, men vårdad klädsel? Det är precis som Ametist säger, kan någon  ge mig en utveckling på den tanken? Vad är ovårdad klädsel inom hiphop kulturen? Vad är vårdad? Rosa skjorta med backslick?
Rent logiskt så innebär det för mig att inte komma med slackiga sneakers som har hål här och där och Tee's som har påbörjat mögel varstans, samt komma dit och se ut som hej kom och hjälp mig.

För vårdad klädsel i just en hiphop klubb betyder väl helt enkelt "So fresh n So clean". Går du till en rock klubb så ser alla ut som rockare, går du till en rave fest så ser du en jädrans massa neon färger och väl lysande UV-ljus. Och går du till en stekig jävla stekar klubb så lär du inte komma in förens du ser ut så?
Så hur rättvist är det att de som gillar hiphop inte ens får komma in på sin egen typ av klubb utan måste klä sig på ett viss sätt för att komma in i sin "egen klubb"?

När ska jag få se det Ametist vill se?
En renodlad hiphop klubb, en lokal där dem spelar musik från alla eror av hiphopen, ett utrymme där man ser fräsha sneakers i alla färger och tees med alla möjliga budskap? När ska jag kunna få njuta av en klubb utan att med tiden få se den formas till en helt vardaglig klubb som helt enkelt råkar spela hiphop?

Ska inte klanka ner på alla arrangörer som verkligen försöker då det oftast är krögarna som fått för sig att de måste vara fina i kanten. Men samtidigt kan jag inte sluta hoppas på att få uppleva den där drömklubben, och när den kommer så kom jag och "min msn ruta" fram till att den borde döpas till "So Fresh" och ha regeln "Vårdad klädsel...inga trasiga sneakers"....

Jag måste erkänna att jag släppte hela intresset över president valet när jag började se på det hela som ett stort "Che Guevara liknande trend". Där människor viftar omkring med Che tryck på allt som finns och på samma gång inte vet ett smack om människan bakom trycket, varken vad han stod för eller vem han ens var. Och med det menar jag inte att jag anser hela valet vara ett enda jippo utan mer att det gick överstyr på vissa ställen och vid vissa punkter. Vilket jag gör än idag.
Så, som sagt, missupfatta inte mig då jag förmodligen är minst lika glad som alla människor i alla världens hörn och fick minst lika mycket gåshud som alla andra människor som glädjades sex på morgonen den 5/11-2008.


Personligen så är jag inte så insatt att jag heljärtat kan sitta och påstå att jag vet vad Obama och McCaine hade för åsikter eller val löften, eller alla argument för den delen. Dock vet jag att jag står för det jag säger, det jag tycker.
Och det är de anledningar  jag har över Obamas vinst. Jag är glad över att Obama är USAs nye president pga att han är delvis svart, har Hussein som andra namn och sätter en ny punkt i historie böckerna samt gör så att Bush flyttar ut ur det vita huset.

Obama hjälpte till att förverkliga många drömmar redan vid tillfället då han nominerats som presidentkandidat, han hjälpte dem att sträva efter den med hjälp av talet "Yes We Can" och motiverade fler ungdommar att rösta och visa att deras åsikt visst betyder något, att det hjälper.

Den 28 Augusti 1963 höll Martin Luther King "I Have a Dream" talet vid Linconmonumentet i Washington DC.

För 45 år sedan kunde man fortfarande kalla det för en dröm, idag kan man kalla det för en början till att förverkliga den drömmen. Det innebär väldigt mycket för många, det innebär glädje, hopp, förändring. Det innebär att "Ja, vi kan"!
Visst är det en gigantisk förändring för USA, ett jätte kliv och förmodligen en förändring som påverkar alla världens hörn. Men jag måste verkligen spräcka den "lyckliga stunden" för en stund och känna, tänka att det här är bara början.

Obama är inte vår räddare i nöden som ska komma och förändra allt som vi hjälpt till att förstöra, han kommer förmodligen inte kunna nöjja alla samt vara den frälsaren många utmålar honom att vara så snart han kliver in i vita huset. Han är en bra början, men bara en början. Han är hoppet som människor behövt, världen behövt.
Han är en man som hade en dröm, en dröm att lyckas påverka andra människor, en dröm att försöka hjälpa USA och stötta människor oavsett hans hudfärg. Och han lyckades, men inte ensam.

Så jag hoppas innerligt att människor slutar utmåla honom som den frälsaren han inte är och börjar istället att fortsätta kriga i form av ord och åsikter. Håll inte tyst!  Vi vill ha flera Barack Obamas, vi vill ha flera tills vi hittar den rätte som tillsamans med oss hjälper oss att få det som gynnar oss alla, som får oss alla att känna att vår dröm gick och blev en verklighet helt och hållet.

Yayo.se, en url adress som många inom svenska hiphop scenen klickar in sig på en regelbunden basis. Självklart är jag inte sämre än alla andra och har ett konto där och besöker sidan för att uppdatera mig lite inom musiken. Måste dock säga att den nu har blivit en gnutta mer underhållande än vad den varit på ett bra tag.

Och för det måste jag tacka herr Mofo The Maverick som börjat blogga hos Yayo. Och med det måste jag påpeka att det inte alltid är på grund av innehållet i bloggen, utan det är mer hur folk reagerar på hans blogg som ger mig ett leende på läpparna. Man måste erkänna att det är underhållning till en jädrans hög nivå. Förmodligen något Yayo är medvetna om då det var ett sjukt bra drag att ha Mofo som bloggare hos dem.

Jag menar, det här är endå en man jag personligen aldrig haft koll på, eller ens lyssnat på. Och nu har han satt sig på min karta (och förmodligen en massa andras med för den delen) och fått mig att besöka sidan dagligen.
Så, samtidigt som jag ofta gungar huvudet till det Timbuk kommer med, lyssnar på Pato Pooh och gillar sånt som han ogillar, måste jag hålla med DJ Sleepy, ge mig lite underhållning för i helvete!

Och med tanke på hur svenska folket funkar samt hur duktiga dem är på att ta åt sig oavsett om man skriver eller ens bara tänker på dem, måste jag skriva att jag inte alltid rättfärdigar det Mofo skriver (dock måste jag påpeka att mannen har en jävla massa vettigt att skriva). Men oavsett vad så måste jag tacka honom för leendet jag får varenda gång jag läser kommentarerna som addas dagligen på hans blogg (förmodligen ett lika stort leende som han får när han läser dem).  Tacka honom för att han verkligen, helt enkelt, fullständigt, totalt, helt drygt och med klass skiter i. Tack Herr Maverick! Im loving it!

På senaste tiden har jobbet tagit upp mycket av min tid samtidigt som allt som cirkulerat runt om musiken jag gillar kännt så avtändande på något konstigt vänster. Allt har låtit och sett likadant, jag har fått en dos av den känslan som så många har angående hiphop musiken. Majoriteten av min Mp3 spelare har mestadels fyllts av R&B, neo Soul och Jazz istället för den musiken som fångade mitt hjärta under 90 talet.

Nyheter som dykt upp över världens hörn har handlat om ytligheter och löjliga fasoner som dessa artister har orkat ta sig tiden att fullfölja.
Samtidigt som jag har kännt att Blogg världen har begett sig till en tävlingsinriktad värld. Alla vill ha den hetaste bloggen, alla vill skriva och göra samma sak och alla vill vara the hot spot. Så det har slutat med att det har kännts så sjukt avtändande. Jag har vid flera tillfällen fått se och höra nya musikvideon som egentligen inte gett mig något intryck överhuvudtaget.  Musiken har hamnat på en likgiltig plats i min värld.

De artisterna och den musiken som har hunnit beröra mig är tydligen inte samma typ av musik som berör andra. men det är som en god vän till mig sa. Hiphop är som lösvikt godis, man plockar sina favoriter. Vem är jag som ska bestämma vad som är giphop och vad inte?

Inte nog med att jag redan har ställt mig in på att ogilla Lil Waynes A Milli beatet så ska varenda jävla hiphop artist lägga sina verser på den. Förstår mig innerligt inte på det fenomenet när det gäller att hypa upp den typen av hiphop. Lessnar inte alla människor på det? Inte nog med att R&B artister hakar på den trenden, nu har svenska artisterna Lazee och J-Son hakat på den och levererar sin version på A Milli.
Vet inte om jag kan kalla det orginelt, grymt eller något annat positivt trots att det inte är något som nåt mitt öra, ännu.

Jag ogillade det första gången jag hörde Lil Wayne, andra gången jag hörde Jay-Z och tredje gången gilt när jag hörde Ne-Yos kassa försök på att rappa till den. Så jag tror knappast att jag kommer gilla Lazee och J-Sons version. Inget illa menat mot dessa två artister som måste vara några av de mest talangfulla artister Sverige har inom Hiphop idag.

Lazees singel Rock Away var något som spelades i repeat i min stereo och J-Son med Same Blood klicket har alltid varit något av örongodis för mig. Men det här, det här måste jag tyvärr sätta mig emot. Men för alla andra som går med the flow och älskar sina svenska artister lär gilla det och headbanga till fullo.

Jag har suttit och surfat runt och skrollat undan en massa texter om samma artist, Lil Wayne. Jag personligen förstår inte all fame den människan har fått. Redan när han fick skina under Destinys Child tiden förstod jag mig inte på all kredd han lyckades få.
Visst, lolipop spelas konstant, hela tidenn överallt. Visst alla ghetto ass fly chicks och real Gees kan (den lilla) texten utantill. Och visst, den fastnar. Men är han så bra som alla artiklar får det att låta? Vad är det jag har missat egentligen, hur lyckades jag få den uppfattningen och åsikten jag har isånnafall?

Jag tror knappast att jag är den enda Anti Lil Wayne människan idag, men visst är vi tydligen få. För mannen har  redan lyckats sälja över en miljon kopior om jag upfattat det rätt. Och det är endå över en miljon KÖPTA skivor, de ungdommar som kör med den "billigare versionen" kallad internet har inte räknats. Så, självklart ska jag klargöra det hela. Självklart ska jag ta mig tiden och plåga mig själv genom hela skivan för att se vad all snack handlar om.

Nu måste jag bara ta mig i kragen och tvinga mig själv genom hela skivan, och när jag väl gjort det så kan ni helt klart få det inprintat att jag kommer att sätta mig ner och skriva om den, The Carter III. Nu ska jag fan ge den en plats på min blogg som jag hittills försökt att undvika. Det är jag mot Lil Wayne pt I.

Jag har aldrig varit tjejen som följt trender eller kännt att jag är den ultimata heta femenina bruden som finns. Dock kan jag inte neka att jag är kvinna trots allt, jag har mina perioder då jag anser mig själv vara fet, ful och hela kalaset.

Men när det kommer till kritan så trivs jag, älskar jag mig själv och allt som medföljer. Jag menar, utan alla misstag, utan alla val, utan alla rynkor och celluliter så är det inte den jag är idag.
Jag tror inte att trots en massa ordval jag tagit angående mig själv att  jag skulle vilja vara någon jag inte är. Och det är endå något jag kan säga att jag vet då jag själv har hamnat i svackor  under mina yngre dagar då jag trott att omväxling är samma sak som att gå emot sig själv. Jag har verkligen trott att klack skor gör mig "hetare" och att u-rigningar och extremt tighta kläder är vad som är "sexigt".

Men för att sedan inse hur obekväm det fick mig att känna mig att det tillslut fick mig att bli olycklig till en ytlig nivå. Det passar inte mig, det passar inte mig att vara en tjejig tjej, en tjej som har koll på vad som är inne och vad som är ute.
Det är inte jag, jag är inte den som måste ha alla inne produkter. Och jag är verkligen inte den som är lycklig konstant, har världens bästa förhållande och har världens snyggaste bekantskap.

Jag är riktigt olycklig ibland och hatar allt och alla, mina vänner är rätt laidback och ganska så okända i andras ögon och det värsta av allt, jag är rätt så fet. Men, det är jag, oavsett vad så är det jag. Så vem är jag om jag börjar försöka ändra på mig, klanka ner mig och kritisera mig själv genom att försöka eftertrakta andra?

Vem är jag som ska säga att det jag blivit idag är fel när jag lyckas le, lyckas njuta och för var dag lyckas få något nytt att lägga till på listan. Det är trots allt den listan som fått mig att inse med senare tid att jag inte kan ändra saker och ting jag gjort. Utan erfarenheter bygger upp min karaktär, så att när jag sitter här vid denna stund och tittar tillbaka med vad jag vet nu, kan jag säga att jag inte skulle ändra ett dugg. För att oavsett brister och perioder så älskar jag kvinnan jag formats till, och när allt är sagt och gjort så kan jag endå bara leva för idag.