Hon & Hennes del II

Jag har suttit och surfat, läst och lyssnat på en massa nytt den senaste halvtimman. Men allt låter så sjukt lika, nästan som om alla artisterna följer en egen röd tråd beroende på vilken genre dem befinner sig i samt arbetar på. Samma sak med de "nya stjärnorna".
Vet inte om det är att producenterna och lyristerna now a days behöver nya inspirations källor eller om dem helt enkelt kör på den säkra sidan och tillverkar beats som dem vet funkar just nu. Well, ska inte hata på dem. Även nu dagens producenter och lyrister ska ha creds då det även idag tillverkas nytt skit som faktiskt är mer än okej.

Sen är det så att jag verkligen lovat mig själv att inte sluta upp som dessa människor som fastnar i den så kallade "g o l d e n   e r a"  tiden och vara i princip lika trångsynt och naiva som människora som skriver sina så väl formulerade anti hiphop krönikor.
Samtidigt som jag verkligen föredrar just den "e r a n" och än idag anser att början av 90 talet är den som står mig närmast, så tänker jag inte sitta och hata på nu dagens musik.

Det är som en vän sa till mig Vem är jag som ska säga vad hiphop är eller inte är - Hiphop är som lösviktsgodis, man väljer sina favoriter. Så, även jag ser fram emot nya album släpp.
För vem vet ifall någon av dem ger mig det ruset endast grym musik kan. Det är många som säger det, antyder det och även hävdar det. Men jag måste säga att jag verkligen menar det, jag förälskade mig i musiken redan som liten. Och än idag har ingen kunnat ge mig den harmonin och det ruset som musik verkligen kan. När inget funkar, när ingen förstår eller när världen går emot dig. När du vill rymma iväg, försvinna någonstans och bara vara. När ord inte finns eller räcker till, det är då musiken räddar dig och tar över. Må låta töntigt, må låta klyschigt, men mitt hjärta är ägd. Jag menar, hur kan man inte älska nåt som alltid finns där, alltid förstår och lyckas alltid förklara saker man själv ibland aldrig lyckas med. Musik är orden och känslan man alltid lyckas synka med.

...FÅR JAG INTE DESSA SÅ BOJKOTTAR JAG DIG!



Jag vet, jag  har en gnutta dubbelmoral
med tanke på att det här är en collabo
(mellan Married To The MOB och Nike).
Men det är verkligen i n t e samma sak.
Det här är en collabo med klass.
Det här är som om Gucci och Armani
skulle gå ihop eller Adidas med Nike.
No H&M lowbudget collabo här inte.
Det här är  rena rama
f o t g o d i s e t!

Vintern är runt hörnet, tiden har dragits tillbaka och mörkret är här alldeles för ofta om dygnet. Addera alla dessa ting så får du ett resultat av vinterdeprissioner och diverse, förmodligen i mängder, Människor väljer att inte ta sig ut i kylan förutom när det är nödvändigt, de sover mer då det endå är mörkt ute och har två dagar som höjdpunkt.

Förutom att räkna månaderna innan våren är tillbaka så hittar alla på olika sätt att roa sig själva under vintertiden. Vissa börjar att sticka medans andra ger sig in i studion mer än någonsin. Måla, skriva, klippa, sy finns olika sätt att försöka få vintern att ticka bort.
Jag personligen lär försöka jobba så mycket som möjligt som jag psamtidigt som jag försöker måla och skriva mer. Men för det behöver jag musik. Som en björn som precis innan han går i ide lagrar på sig allt i sin lilla grotta så behöver jag lagra på mig med min musik som ska värma mig under vintern.

Jag klickar runt mig från blogg till blogg, de flesta hiphop relaterade. Och jag ser dem skriva om musik som T-Pain, Souljah Boy. Mixtapes från svenska DJs som Crona och Preview, videos som Kanye West och andra stora artister. Inget som helst fel på det, det är som jag sagt innan. Vem är jag som ska klassa vad som är eller inte är Hiphop. Men jag vill ha något annat än det, jag vill lyssna på sånt som får min själ att gunga med. Jag vill lyssna på sån musik som får mina tankar att gå i varv, hjärta att gå upp en takt och rysningar över hela kroppen som Anthony Hamilton gjort med sin Since I sent You eller som Leela James med sin Music.

Har ingen sån musik som man inte har någon typ av förväntan på men som sedan får en att gå upp i taket, har ingen sån musik att ge mig, tipsa mig om?  Någon?

Sitter hemma hos min kära mor och samtalar med en vän genom det ack så populära chatt programmet MSN, som tema har vi  "små syskon & musik".
Samtalet började med hur "nu dagens ungdommar" beter sig och tycker. Med nu dagens menar jag inte att jag inte tillhör genren "ungdommar", men då jag inte klassar mig som vuxen får det sluta med att jag helt enkelt är den lite äldre versionen av ungdommar.
 
Samtalet eskalerar och slutar med att vi kör klassikern "I min tid så..." snacket. Nästan så att man förstår sig på sina föräldrar och hur de alltid lyckades få samtalet att handla om deras tider, eller hur allt fungerade när dem var i ens ålder. Hursomhelst slutade det självklart med att vi suttit och jämnfört allt från klädsel till klubblivet, samt hur allt kring hiphop har förvrängts, vuxit och hur själva genren resulterat som en slags komersiell jippo. Något jag har skrivit ett ental gånger här inne.

Men sorligt nog är det så jag lyckats uppfatta det med tiden, som om median och alla andra som kan tjäna på hiphoppen funnit sin guldgruva. Det har förvandlats till en slags säker inkomstkälla. Dock en säker inkomstkälla med nya regler och nya krav, det har blivit som om hiphopen har tagits ifrån dem som verkligen älskar det och förlorat det till alla stekarna och andra som egentligen inte har någon alls koll på det förutom att det är "inne".

Samtidigt som hiphopen slits och våldtas av median och alla andra giriga jävlar så smutskastas människorna som älskar den endå. Nu ska jag inte ta i för att sedan missuppfattas, men jag lyckas bli helt ställd ibland. Hur ens medmänniskor inte lyckas respektera en helt annan musikgenre som t.om klassas som en hel kultur. Hur kan man se ner så mycket på en hel målgrupp endast på grund av deras klädstil samt musiksmak.

Min vän skickade under vårat samtal en länk till en kvinnas blogg, den här kvinnan är just nu en väldigt "omtalad" kvinna inom hiphopen. Enligt mig är jag tacksam att det finns människor som hon som fortfarande gör det för kärleken och inget annat. Ametist som är väldigt insatt i musiken skriver en väldigt välartikulerad krönika angående något som jag har fått chansen att vara med om på olika sätt.
Hon nämner om hur det fungerar när krögare sammarbetar med klubbarrangörer som lutar mer åt hiphop än annat. Att det oftast har en tendens att sluta på samma sätt, samma visa. När klubben väl fått sina stamgäster och fått ett namn så kommer alla dessa krav, dessa egentligen väldigt fåniga krav. "Vårdad Klädsel", jag lyckas få en slags psykisk repa i huvudet, vårdad klädsel, vårdad klädsel, vårdad klädsel??

All respekt gentemot krögarna och arrangörerna, men vårdad klädsel? Det är precis som Ametist säger, kan någon  ge mig en utveckling på den tanken? Vad är ovårdad klädsel inom hiphop kulturen? Vad är vårdad? Rosa skjorta med backslick?
Rent logiskt så innebär det för mig att inte komma med slackiga sneakers som har hål här och där och Tee's som har påbörjat mögel varstans, samt komma dit och se ut som hej kom och hjälp mig.

För vårdad klädsel i just en hiphop klubb betyder väl helt enkelt "So fresh n So clean". Går du till en rock klubb så ser alla ut som rockare, går du till en rave fest så ser du en jädrans massa neon färger och väl lysande UV-ljus. Och går du till en stekig jävla stekar klubb så lär du inte komma in förens du ser ut så?
Så hur rättvist är det att de som gillar hiphop inte ens får komma in på sin egen typ av klubb utan måste klä sig på ett viss sätt för att komma in i sin "egen klubb"?

När ska jag få se det Ametist vill se?
En renodlad hiphop klubb, en lokal där dem spelar musik från alla eror av hiphopen, ett utrymme där man ser fräsha sneakers i alla färger och tees med alla möjliga budskap? När ska jag kunna få njuta av en klubb utan att med tiden få se den formas till en helt vardaglig klubb som helt enkelt råkar spela hiphop?

Ska inte klanka ner på alla arrangörer som verkligen försöker då det oftast är krögarna som fått för sig att de måste vara fina i kanten. Men samtidigt kan jag inte sluta hoppas på att få uppleva den där drömklubben, och när den kommer så kom jag och "min msn ruta" fram till att den borde döpas till "So Fresh" och ha regeln "Vårdad klädsel...inga trasiga sneakers"....

Jag måste erkänna att jag släppte hela intresset över president valet när jag började se på det hela som ett stort "Che Guevara liknande trend". Där människor viftar omkring med Che tryck på allt som finns och på samma gång inte vet ett smack om människan bakom trycket, varken vad han stod för eller vem han ens var. Och med det menar jag inte att jag anser hela valet vara ett enda jippo utan mer att det gick överstyr på vissa ställen och vid vissa punkter. Vilket jag gör än idag.
Så, som sagt, missupfatta inte mig då jag förmodligen är minst lika glad som alla människor i alla världens hörn och fick minst lika mycket gåshud som alla andra människor som glädjades sex på morgonen den 5/11-2008.


Personligen så är jag inte så insatt att jag heljärtat kan sitta och påstå att jag vet vad Obama och McCaine hade för åsikter eller val löften, eller alla argument för den delen. Dock vet jag att jag står för det jag säger, det jag tycker.
Och det är de anledningar  jag har över Obamas vinst. Jag är glad över att Obama är USAs nye president pga att han är delvis svart, har Hussein som andra namn och sätter en ny punkt i historie böckerna samt gör så att Bush flyttar ut ur det vita huset.

Obama hjälpte till att förverkliga många drömmar redan vid tillfället då han nominerats som presidentkandidat, han hjälpte dem att sträva efter den med hjälp av talet "Yes We Can" och motiverade fler ungdommar att rösta och visa att deras åsikt visst betyder något, att det hjälper.

Den 28 Augusti 1963 höll Martin Luther King "I Have a Dream" talet vid Linconmonumentet i Washington DC.

För 45 år sedan kunde man fortfarande kalla det för en dröm, idag kan man kalla det för en början till att förverkliga den drömmen. Det innebär väldigt mycket för många, det innebär glädje, hopp, förändring. Det innebär att "Ja, vi kan"!
Visst är det en gigantisk förändring för USA, ett jätte kliv och förmodligen en förändring som påverkar alla världens hörn. Men jag måste verkligen spräcka den "lyckliga stunden" för en stund och känna, tänka att det här är bara början.

Obama är inte vår räddare i nöden som ska komma och förändra allt som vi hjälpt till att förstöra, han kommer förmodligen inte kunna nöjja alla samt vara den frälsaren många utmålar honom att vara så snart han kliver in i vita huset. Han är en bra början, men bara en början. Han är hoppet som människor behövt, världen behövt.
Han är en man som hade en dröm, en dröm att lyckas påverka andra människor, en dröm att försöka hjälpa USA och stötta människor oavsett hans hudfärg. Och han lyckades, men inte ensam.

Så jag hoppas innerligt att människor slutar utmåla honom som den frälsaren han inte är och börjar istället att fortsätta kriga i form av ord och åsikter. Håll inte tyst!  Vi vill ha flera Barack Obamas, vi vill ha flera tills vi hittar den rätte som tillsamans med oss hjälper oss att få det som gynnar oss alla, som får oss alla att känna att vår dröm gick och blev en verklighet helt och hållet.