Hon & Hennes del II

Jag har suttit och surfat, läst och lyssnat på en massa nytt den senaste halvtimman. Men allt låter så sjukt lika, nästan som om alla artisterna följer en egen röd tråd beroende på vilken genre dem befinner sig i samt arbetar på. Samma sak med de "nya stjärnorna".
Vet inte om det är att producenterna och lyristerna now a days behöver nya inspirations källor eller om dem helt enkelt kör på den säkra sidan och tillverkar beats som dem vet funkar just nu. Well, ska inte hata på dem. Även nu dagens producenter och lyrister ska ha creds då det även idag tillverkas nytt skit som faktiskt är mer än okej.

Sen är det så att jag verkligen lovat mig själv att inte sluta upp som dessa människor som fastnar i den så kallade "g o l d e n   e r a"  tiden och vara i princip lika trångsynt och naiva som människora som skriver sina så väl formulerade anti hiphop krönikor.
Samtidigt som jag verkligen föredrar just den "e r a n" och än idag anser att början av 90 talet är den som står mig närmast, så tänker jag inte sitta och hata på nu dagens musik.

Det är som en vän sa till mig Vem är jag som ska säga vad hiphop är eller inte är - Hiphop är som lösviktsgodis, man väljer sina favoriter. Så, även jag ser fram emot nya album släpp.
För vem vet ifall någon av dem ger mig det ruset endast grym musik kan. Det är många som säger det, antyder det och även hävdar det. Men jag måste säga att jag verkligen menar det, jag förälskade mig i musiken redan som liten. Och än idag har ingen kunnat ge mig den harmonin och det ruset som musik verkligen kan. När inget funkar, när ingen förstår eller när världen går emot dig. När du vill rymma iväg, försvinna någonstans och bara vara. När ord inte finns eller räcker till, det är då musiken räddar dig och tar över. Må låta töntigt, må låta klyschigt, men mitt hjärta är ägd. Jag menar, hur kan man inte älska nåt som alltid finns där, alltid förstår och lyckas alltid förklara saker man själv ibland aldrig lyckas med. Musik är orden och känslan man alltid lyckas synka med.