The Game satsar på filmduken?
Allt prat om att dra sig tillbaka bland artister brukar jag vanligtvis bojkotta då jag inte tror ett smack av vad som sägs när det gäller musikaliska artister. Men tillslut blir det mer som en slags "Vad var det jag sa typ av skadeglädje". Dessa människor kan inget bättre än att leva det livet de lever. Så varför intala sig själv och gå ut med att de ska sluta med det?
Missy Miss Me
På senaste tiden har jobbet tagit upp mycket av min tid samtidigt som allt som cirkulerat runt om musiken jag gillar kännt så avtändande på något konstigt vänster. Allt har låtit och sett likadant, jag har fått en dos av den känslan som så många har angående hiphop musiken. Majoriteten av min Mp3 spelare har mestadels fyllts av R&B, neo Soul och Jazz istället för den musiken som fångade mitt hjärta under 90 talet.
Nyheter som dykt upp över världens hörn har handlat om ytligheter och löjliga fasoner som dessa artister har orkat ta sig tiden att fullfölja.
Samtidigt som jag har kännt att Blogg världen har begett sig till en tävlingsinriktad värld. Alla vill ha den hetaste bloggen, alla vill skriva och göra samma sak och alla vill vara the hot spot. Så det har slutat med att det har kännts så sjukt avtändande. Jag har vid flera tillfällen fått se och höra nya musikvideon som egentligen inte gett mig något intryck överhuvudtaget. Musiken har hamnat på en likgiltig plats i min värld.
De artisterna och den musiken som har hunnit beröra mig är tydligen inte samma typ av musik som berör andra. men det är som en god vän till mig sa. Hiphop är som lösvikt godis, man plockar sina favoriter. Vem är jag som ska bestämma vad som är giphop och vad inte?
Yes Sir Im a Hater pt II
Och med det menar jag inte att det är sämre låter, för hade dem varit det så hade jag iallafall haft tillräckligt med åsikter just för att kunna lägga upp dem. För mig så låter nudagens musik oftast monoton, milt sagt. Allt ser och hör likadant ut. Sällan något sticker ut eller ger mig den känslan att det är något underbart genuint.
Det är sällan man upplever känslan att artisterna bidrar med riktig örongodis (för mig).
Man ser samma mönster hos de flesta hiphop artisterna, iallafall de som är som mest omtalade just nu. Låtar som Where The Cash At med Swizz Beats eller Get Money Niggas med Bow Wow och Souljah Boy, sånt är verkligen inget jag vill sitta och ladda upp endast för att det är nytt utan att bidra med mina egna åsikter då jag verkligen inte har några angående just sådan typ av musik.
Oavsett om många läsare självmant antagit och dragit slutsatsen att det jag driver så att säga, är en musikblogg som fokuserar sig på en viss genre. men egentligen så handlar allt om MIN musik. Och med min musik så menar jag musiken jag älskar, fastnar för och musik jag avskyr eller stör mig på.
Jag skriver om sånt som får mig att skratta, häpna eller skaka på huvudet. Gammalt och nytt med en massa kärlek och hat till.
Och sorligt nog är det sällan nya låtar ger mig någon typ av reaktion, då allt enligt mig låter precis likadant. Dock händer det ibland, ibland kommer något som i princip får mig att vilja kräkas och samtidigt kommer det något som ger mig hopp. Idag gav mig The Kid Daytona, CNN och Estelle lite hopp. De gav mig hopp genom att göra en cover på Stressed Out.
Och det på grund av old school känslan jag får. Kan inte påstå att det är bättre än orginalet, men det är så mycket bättre än Lil Wayne, 50 Cent och alla andra "Gees a la 2008" till artister.
The Kid Daytona, CNN & Estelle - All Stressed Out
Yes sir im a hater!
Inte nog med att jag redan har ställt mig in på att ogilla Lil Waynes A Milli beatet så ska varenda jävla hiphop artist lägga sina verser på den. Förstår mig innerligt inte på det fenomenet när det gäller att hypa upp den typen av hiphop. Lessnar inte alla människor på det? Inte nog med att R&B artister hakar på den trenden, nu har svenska artisterna Lazee och J-Son hakat på den och levererar sin version på A Milli.
Vet inte om jag kan kalla det orginelt, grymt eller något annat positivt trots att det inte är något som nåt mitt öra, ännu.
Jag ogillade det första gången jag hörde Lil Wayne, andra gången jag hörde Jay-Z och tredje gången gilt när jag hörde Ne-Yos kassa försök på att rappa till den. Så jag tror knappast att jag kommer gilla Lazee och J-Sons version. Inget illa menat mot dessa två artister som måste vara några av de mest talangfulla artister Sverige har inom Hiphop idag.
Lazees singel Rock Away var något som spelades i repeat i min stereo och J-Son med Same Blood klicket har alltid varit något av örongodis för mig. Men det här, det här måste jag tyvärr sätta mig emot. Men för alla andra som går med the flow och älskar sina svenska artister lär gilla det och headbanga till fullo.
Skjut Mig!
När man väl överstigit 38 graders feber och är närmare 40 än vad man varit 36 på ett bra tag så slutar det aldrig trevligt. Jag blir världens pessemist och ska sitta och gnälla samt tycka synd om mig själv ganska så tätt intill om dagarna. Då det finns en stor chans att sprida runt bakterierna och smitta ner resten av familjen blir valet att sitta inlåst i rummet mer än logiskt.
Så, man pendlar mellan sin 8-bitar Nintendo, TV och datorn. Och nu när jag väl kommit tillbaka till datorn ser jag det. Bland all internet surfande ser jag det!
Jag har nog följt ett par serier i mitt liv, vissa bättre än andra. Star Trek, CSI, de flesta väldigt "pojkiga" nu när jag tänker efter. Hursomhelst så är jag kvinna så visst har jag följt Sex and The City samt Vänner och alla de stora serie succerna. Men vilket hysterie det blir, och vilket jävla sätt att tjäna pengar! Det är filmbranschen man borde bege sig in på. Dock inte som skådis eller något som gör att man ger ut sig själv alltför mycket. Anonymitet är ngot jag uppskattar väldigt mycket.
Hursomhelst, inget med hiphop att göra, inget med musik att göra. Inte mycket till reflektioner, mer en febrig kvinnas gnällande samt informationen att ja tjejer! Ni och miljontals andra Vänner älskare får också som ni vill. Det blir en Friends, THE MOVIE!
Ne-Yo Vs. Chris Brown
Något som börjat förekomma allt mer inom musikbranschen är rivaliteten bland artister. Ibland handlar det helt enkelt om att sälja mer. Ibland handlar det helt enkelt om ett försök att få skina mer. Men det förekommer regelbundet, "Beef's".
Den senaste enligt hörsägen är mellan Ne-Yo och Chris Brown. Det sägs att Chris Brown haft mage att kommentera Ne-Yo's sångtalanger jämnfört med sina egna. Sedan gick han så långt att han jämnförde dess två album, att han lätt skulle kunna klå Ne-Yo vilken dag som.
Lite sanning är det i det hela för tillfället, då Chris Browns skiva Exclusive sålde över två miljoner exemplarer endast i staterna. Medans Ne-Yo's Because Of You sålde färre än en miljon. Vet dock inte om jag tycker att det är en rättvis argument då jag anser att Ne-Yo och Chris Brown inte borde kunna jämnföras över huvudtaget då de är två helt olika artister.
Hursomhelst så bestämmde Ne-Yo sig för att ge tillbaka genom den traditionella diss versionen inom musiken. Och det genom att göra en diss låt över det välspelade beatet "A Milli/ABilli".
Jag som oftast lyssnar på hiphop hade inte blivit förvånad ifall det hade handlat om två rap artister, men två R&B artister, vad håller de på med?
